Jag tog chansen fast än jag visste att jag inte borde. Jag tog din hand i min, men du släppte min innan jag ens hunnit berätta hur mycket du betyder för mig. Jag älskade inte varenda minut av det som var vi, men jag älskade dig varenda sekund. Du släppte min hand och nu famlar jag ensam i ingenmansland.

Innan himlen klarnar
måste allt nog först bli mörkare
Jag klarar mig på så lite ljus
Jag lever mitt liv utanför

Man lär sig att det ordnar sig
Man lär sig att man klarar sig
På nästan ingenting till slut
lever man sitt liv långtifrån alla andras

Och jag gör illa mitt hjärta igen och igen och igen.

Löften om framtiden, om känslor som inte finns
Mina lungor andas din luft när vi blir ett i stunden då kärleken känns på riktigt

Men luften går alltid ur mig när vi är tillbaka i realtid
Och min önskan om att ditt hjärta ska slå i samma takt som mitt förblir

(Source: akvedukt)

“Jag kan känna mig bekväm i dina ögon, när du ler. Men du kan säga nåt så beskt att allt blir kaos och upponer.”

Jag vill ha min tunga där du är. Så nära att du blir våt, men så nära får ingen gå.

Vill. Kan. Får.

En sekund av kärlek gör mig lugn.

Jag är lugn. Lugn just nu.

Ord som rakblad mot mina handleder. Skär djupare för varje stavelse och när du sagt det du vill står jag där i en pöl av blod och vi undrar vad som just hände.